Hur lurar man barn?

Vi borde bli vegetarianer, åtminstone äta mindre kött. Jag vet,  jag vet. Men hur gör man när man har fött köttälskande barn?

Jag försöker verkligen. Köper linser, byter ut rött kött mot spenat, introducerar nyheter, googlar veggorecept, berättar om kossornas fördärv och frukternas klimatdyra resor över jordklotet. Men kidsen vill i alla fall ha sin köttfärssås som den alltid varit, pillar bort auberginebitar och rynkar på näsan åt mammas kvasirätter utan kött. Inte så att de inte gillar eller känner till grönsakerna. Det är snarare vanans makt som avgör om det där “annorlunda” som serveras hemma eller i skolan är gott eller inte. Smakar det inte som det brukar är det inte bra. Simple as that.

Våra barn är små globetrottgourmeter som efter vällingeran raskt slagit in på den högre kokkonstens bana. Smaklökar som skiljer Grana- från Parmesanost, vet hur en gazpacho ska tillagas och hur en äkta indisk curry ska smaka. De njuter av vitlöksångande savojkål, morotspuré lika mycket som kryddig broccolipasta. Hur lurar man sådana individer? 
– Mamma du har väl inte haft svamp i woken? Elvaåringens skepsis är orubblig. Veggofärs smakar inte som nöt dito, tofu är inte gott i sig och grönkål är bara gott som hemgjorda chips. Vi är och förblir köttätare, men vi försöker äta mindre, vildare och mer ekologiskt. Det är tur att musslor står högt upp på “tillåtna-listan” för oss som numera är flexitarianer..